The road to Birk

I rättvisans namn så vill jag lyfta fram denna kommentar från Minna angående vad jag skrev i mitt förra inlägg Blandade reflektioner AmAkita-bladet 3:2011.

Som ägare till Akitan med PRA och även då författare av artikeln känner jag inte igen mig själv i er beskrivning så det måste skett något missförstånd och tänkte förtydliga vad jag menade i min artikel.

Att vara mer orolig för vanligare åkommor som HD och AD än ögonsjukdomar är ganska naturligt. Jag är även i andra delar av mitt liv mer orolig för saker som det rent statistisk sätt är större risk för.

Jag har själv skrivit texten om PRA och de andra sjukdomarna som det finns info om på AAKS hemsida så självklart vet jag om vilka sjukdomar som finns i rasen. Det betyder fortfarande inte att jag förväntar mig några av de ovanligare.

Skall även säga att självklart är båda föräldrarna till min hund är ögonlysta utan anmärkning. I en femleds stamtavla är 80% av hundarna ögonlysta (och då givetvis UA).

Skulle även uppskatta att jag får funderingar direkt till mig istället för att hitta det på en blogg.

/ Minna Celaschi

Jag har även förhoppningsvis förtydligat i ursprungsinlägget och ytterligare i kommentar till detta att mina reflektioner inte handlade om just denna hund specifikt, utan istället om att man inte vill se problem som man inte hör talas om. Därav att jag valde att inte nämna några namn i inlägget.

Eventuella kommentarer på detta hänvisas till ursprungsinlägget.

AmAkita-bladet nummer 3 2011 damp ner i brevlådan igår, och nu har jag haft en chans att bläddra lite i tidningen också. Några saker slog mig när jag satt och läste och tittade på bilder. Temat för numret var så klart till stor del träffen i Askersund och den tillhörande utställningen.

I referatet från uppfödarmötet, som jag tyvärr missade (men gärna hade varit med på) nämns under rubriken Aggressivitet att “[s]peciellt unga hanar har ju en förmåga att bete sig som gangstrar (vilket visade sig på utställningen)”. Jo tack, jag märkte det. Inte för att detta påstående kommer som någon överraskning för min del. Jag kan bara konstatera att Birk i sammanhanget hanterade situationen utmärkt; det hade kunnat gått långt mycket värre om han verkligen hade svarat upp mot den andra hunden. Några bettmärken fick han men inget som krävde någon veterinärvård, utan det fick helt enkelt läka ut själv under att jag höll lite extra koll på hans allmäntillstånd. Några psykiska men verkar han heller inte ha fått av incidenten. Så vi klarade oss i sammanhanget bra.

Birks kullbror Thad’s Intruder (kallad Hampus enligt mina anteckningar) har höftledsröntgats, med resultat grad A. Marauder (kallad Shiro påstår mina noteringar) har jag ju noterat sedan tidigare har HD grad B. Det är väl då tusan att ha otur? Det kommer att bli en till röntgen när Birk har fått växa till sig lite mer, och fått lite mer muskler; han har ju redan lagt på sig några kilo sedan han röntgades, och mer ska det väl bli innan han är helt färdigbakad, plus att jag jobbar på flera fronter med att han ska få lägga på sig muskler (utan att gå till överdrift). Om inte annat så kommer det att hjälpa till att stödja upp skelettet, och kan vi få ett B eller kanske i allra bästa fall till och med ett A så vore det ju så klart kul även om hans hälsa är långt mycket viktigare än några bokstäver hos kennelklubben. Till nästa höst/vinter någon gång borde man kunna resonera om honom som faktiskt vuxen hund, och det blir troligen någon gång däromkring som jag tar honom till veterinären för att få nya plåtar att skicka in till SKK. Till dess får vi leva med hans C.

Jag tyckte mig känna igen några av bilderna från utställningen, och mycket riktigt är de mina, publicerade med namn och allt. Saken var ju bara den att de inte hann komma med; jag plockade fram mailet från redaktören Christer (daterat 2 oktober, samma dag som jag skickade några bilder till honom för påseende) och där står det klart och tydligt att de bilder som jag skickade var bättre än “de vi får nöja oss med nu” (eftersom han inte hann göra om tidningen). Vafalls? Inget jag tänker bråka om förvisso, alltid kul när man får vara med och hjälpa till på ett hörn, men man undrar ju lite vad som händer egentligen.

En person skriver i tidningen om sin hund som fått diagnosen PRA. Jag tänker inte nämna några namn eftersom genetikens tärning kan slå åt vilket håll som helst av ren tur eller otur (FÖRTYDLIGANDE: detta gäller alltså inte hunden eller personen ifråga specifikt, utan det allmänna fenomenet; se kommentarerna), men en sak som jag inte kunde låta bli att reagera på var en skrivning om att personen ifråga inte var orolig för att hunden skulle ha PRA “eftersom Sverige vid denna tidpunkt endast haft en Am Akita som fått anmärkning på ögonen officiellt” samt att denne “trodde att PRA var något som bara fanns i teorin i Am Akita eftersom man aldrig hörde om några fall”. Denna persons hund ögonlystes i november 2010. Enligt Wayback Machine stod det på AmAkita-klubbens hemsida redan i augusti 2010 under sjukdomar, rubrik Ögon, “PRA” (bland en hög andra). Går man tillbaka till januari 2007 så stod det under rubriken “Ovanliga & extremt ovanliga sjukdomar” även där PRA. Vad? PRA finns dessutom i ganska många raser så att just American Akita skulle vara förskonad kan man tycka känns en smula osannolikt, även utan informationen från den specifika rasklubben.