The road to Birk

Kastration

November 12th, 2013

Så var det gjort. Birk kastrerad kirurgiskt. Just nu går han i tratt och är miserabel men det är trots allt bättre än att han slickar på såret och river upp det. Det tog en stund innan han lärde sig att manöverera parabolantennen men nu går det i alla fall ganska bra.

Han är inte helt liten i alla fall, lilla gubben. 47,0 kg stannade vågen på.

Förtroende

June 15th, 2013

Det finns många saker som är viktiga när man har hund, men jag tror nog att en av de absolut viktigaste sakerna är att ha ett ömsesidigt förtroende mellan djur och ägare. Visst finns det sätt att rent fysiskt hantera även en stor hund som inte litar fullt ut på ägaren, men allt blir så mycket lättare om förtroendet finns där.

Häromdagen upptäckte jag när jag hämtade hundarna på dagis att Birk hade fått en fästing som hade satt sig precis vid hans ena öga, förmodligen under dagen. Verkligen inte ett sånt ställe man drömmer om att pilla vid, men jag kunde ju inte låta den sitta kvar heller. Jag hade ingen fästingplockare med mig just då så den fick sitta kvar tills vi kom hem, men sen satte jag mig med honom och tog fram fästingsnarepennan. En av de bättre uppfinningarna sedan skivat bröd tycker jag, jag kommer aldrig överens med kofötterna men snaran går bra. Jag höll Birk om nospartiet med ena handen (han är inte direkt liten längre) och manövererade snaran med den andra. Han var inte precis överlycklig över behandlingen men accepterade den utan att krångla, rycka till eller försöka komma ifrån mig. Två tre varv med pennan och vips så var fästingen bortplockad. Gissa vem som fick höra att han varit duktig.

Undrar hur mycket krångel det hade blivit att plocka bort den om han inte hade haft ett stort förtroende för mig?

Sånt om något ser jag som ett tecken på att jag trots eventuella misstag (för att jag inte skulle ha gjort något fel tror jag inte!) har gjort långt mycket mer rätt än fel med honom. :)

Birk sprutad, och troligt klinikbyte

February 11th, 2013

Nu har Birk fått en ny spruta kemkastration. Det fick bli på Falköpings smådjursklinik, samma som förra sprutan, mest för smidighetens skull den här gången. Jag hade bokat tid kl 16.00, och tyckte att jag var där i hyfsat god tid när jag sa till i receptionen ungefär tio i fyra att vi hade kommit. Sen hämtade jag Birk i bilen och vi gick runt lite kring kliniken för att han skulle få göra ifrån sig, vilket han också duktigt gjorde. Ganska precis 16.00 gick jag in och baxade upp honom på vågen (42,8 kg) för att sen få vänta. Och vänta. Och vänta. Jag vet inte exakt hur länge vi faktiskt väntade men vi blev invisade i ett av rummen efter en liten stund och efter ytterligare en stund så kom veterinären, ungefär någon gång mellan 16:15 och 16:20. Okej, djur är djur och de gör inte alltid som man tänker sig och ibland händer det saker som behöver tas tag i omedelbart. Då kan man ju åtminstone ge kunden ett “förlåt att du fick vänta” när man väl dyker upp. Men icke. Veterinären berättade lite (igen) om vad det handlade om, jag talade om vad vågen hade stannat på varpå vetten gick ut för att göra i ordning sprutan och kom in igen med en skål hundgodis och en spruta.

Birk var jätteduktig, fick några godbitar och knorrade inte det minsta när han blev stucken i nacken. “Mycket päls” var kommentaren från veterinären. Ja, det blir så, speciellt när de är utomhus mycket. Sen skulle det skrivas in på datorn och jag fick höra något i stil med “då lägger jag in en påminnelse här om fem månader, så får du ett brev när det är dags att förnya sprutan, ifall du vill göra det då”. Jag muttrade något som nog kunde tolkas som medhåll, hade ingen större lust att börja krångla då men tänkte i mitt stilla sinne att här har effekten i stort sett klingat av efter tre månader, när jag pratade med en annan klinik så var svaret tydligt att första sprutan räcker i tre månader, nästa i fyra månader och först därefter är det fem månader som gäller; och så kommer vetten här och pratar om att det på något magiskt sätt skulle bli ett hopp från de tre månader det faktiskt blivit till de fem månader som de lovade förra gången. Skulle inte tro det, ärligt talat.

Samma veterinärs åsikter om Iduns (och för den delen Birks) utfodring gör mig inte mer benägen att fortsätta använda den kliniken. Att jag dessutom tidigare lyckades hitta veterinär Åke Adolfsson, som jag gick till med Teun när det begav sig och har mycket goda erfarenheter av (han tog sig tid att förklara, förklarade gärna men utan att för den sakens skull utgå ifrån att man som hundägare inte hade någon som helst koll), gör inte saken sämre. Han är knuten till Ekens Djurklinik i Tidaholm och Skövde numera, jag vet inte vilken av filialerna han finns på men det blir nog att ta kontakt med dem och önska sig honom “om det går”. Till Tidaholm är det bara ungefär två mil, att jämföra med en mil in till Falköping (så absolut okej), och även till Skövde är det inte mer än ungefär fyra mil. Som sagt, förtroendet för ens veterinär är oerhört viktigt, och även om jag inte kan få Åke specifikt så är det en trygghet att han åtminstone är knuten till kliniken. Så det blir nog att ringa till dem de närmaste dagarna och prata lite. Dessutom var de trevliga när jag ringde häromsistens och frågade om kemkastrationssprutan och “hållbarhetstiden” på injektionen, trots att jag sa redan från början att jag inte var kund hos dem. Inte något negativt det heller.

Fem månader my ass

February 7th, 2013

När jag tog Birk till vetten för kemkastrering och frågade hur länge effekten av sprutan höll i sig så pratade de om “ungefär fem månader”. Det var tre månader sedan nu, på dagen till och med. Nu ser det ut som att effekten håller på att klinga av på allvar, speciellt sisådär den senaste veckan.

Först så fick jag inte tag på någon på ordinarie kliniken så jag ringde till en annan i närområdet så länge. När jag frågade dem om just hur länge en dylik injektion sitter i så fick jag svaret att man normalt räknar med att första sprutan håller i ungefär tre månader, andra sprutan i fyra månader och först därefter har man full effekt med ungefär fem månaders verkan. När jag sen fick tag på ordinarie kliniken så hävdade “min” veterinär först att det var fem månaders verkan, men när jag pressade lite och frågade specifikt om det jag fått höra från den andra kliniken (utan att nämna dem vid namn) så blev det ungefär “mm, jo, emm, mm-hmm”. Detta från samma veterinär (hon nämndes vid namn av sköterskan som svarade i telefon, och jag hörde henne i bakgrunden) som när jag svarade på frågan om vad jag ger Idun för foder först stod som ett frågetecken och sedan sa att det är viktigt att växande hundar får ett kvalitetsfoder.

Man kan ju byta klinik för mindre. Är det något som är viktigt när det gäller veterinären så är det förtroendet för denne, och det naggas sannerligen i kanten av sådana här saker. Om man inte kan lita på enkla svar på raka frågor i vad som handlar om planerade rutinbesök, hur ska man då kunna lita på veterinären om man står där med en skadad hund som behöver lappas ihop efter att något har hänt och man inte på något sätt har lyxen att lägga tid på att dubbelkolla fakta?

Lycka är…

January 18th, 2013

Lycka är när man lämnar hundarna på dagis och det första de gör när man släppt in dem är lekinviter. That’s all for now. :)

Merry Christmas 2012

December 24th, 2012

Happy Howlidays 2012

Nu är det gjort, sa han som försov sig…

November 7th, 2012

Eller riktigt så illa är det väl inte. Birk fick en tid nu på eftermiddagen hos veterinären för kemisk kastration, så vi var förbi och han blev stucken i nacken. Det gick superbra, men så är han ju nallebjörnen också. (Däremot var han väldigt tveksam till vågen. Dumhund, är det något som är farligt så är det ju sprutan. :) ) Det tar några dagar innan det börjar verka ordentligt och 2-3 veckor innan man uppnått full effekt, så nu är det bara att vänta. Han har varit “rätt så” intresserad av Idun några gånger de senaste dagarna så det var nog ganska hög tid. Hon ska ju förhoppningsvis inte löpa än på ett tag men så var det det där med att det tar ett tag innan man får full effekt också.

Framöver blir det förmodligen kirurgisk kastration på Birk, men det vill jag planera in i god tid med någon hundpassning på annat håll för Idun också. Själva ingreppet är ju inte så stort, men sen var det efterspelet. Det tyckte vetten också lät bra tänkt. Redan det faktum att Birk har HD C gör ju att han går tokbort för användning i avel ändå.

Och vågen stannade på 41,3 kg. Långt mycket mindre än jag trodde, men han är bra i hullet så han får väga ungefär vad han vill för mig. Om Jordans storlek ger någon hint om var Idun kommer att hamna så lär Birk få konkurrens när hon är fullvuxen.

Birk och Idun ute i skogen

October 16th, 2012

Åtta veckor till

September 28th, 2012

I morgon lördag har det gått exakt åtta veckor sedan Idun flyttade hem till oss, och jag tänkte försöka mig på något slags summering av vår tid tillsammans så här långt.

Till att börja med, på det hela taget så har hon funnit sig väldigt väl till rätta. Hon har lärt sig mycket om hur jag vill att man ska uppföra sig, även om det fortfarande händer att hon gör saker som jag inte vill. Hon och Birk kommer väl överens, även om han nog fortfarande tycker att hon kan vara ganska påstridig ibland. Det är väldigt sällan som det är tjafs dem emellan, även om det så klart händer att han säger ifrån – vilket jag tycker är nästan bara bra, snarare är det så att Birk nog ibland är alltför förlåtande. Så påminner jag honom också ibland om att han visst får säga till, men att bråk dem emellan vill jag inte veta av.

Leker gör de ofta och (framför allt Idun) gärna. Än så länge så får Idun i princip göra som hon vill med Birk vad han anbehagar. Vi får se hur länge det varar – det brukar ju komma en dag när den vuxna hunden tycker att nu är det hög tid att valpen lär sig lite hyfs också och inte bara leker, tuggar, biter, sliter och för den delen kliver och klättrar över den vuxna!

Problem med tuggande på otillåtna saker har vi egentligen aldrig haft några, och det var på det stora hela likadant med Birk när han var liten. Handtagen på några av kökslådorna har stöpts om en smula, vaxduken på köksbordet är sig inte riktigt lik i hörnen längre (dock tror jag inte att hon någon gång fått i sig någon bit, och har hon det så har den varit väldigt liten), kopplet är ibland väldigt intressant att tugga på på promenader, och jag har fått stanna till vid skoaffären och köpa några nya skosnören, men i övrigt har det i princip inte varit några problem med att hon tuggat på saker som inte får tuggas på. De få sladdar som jag inte kunde få undan när jag valpsäkrade innan hon flyttade hem har hon egentligen aldrig varit särskilt intresserad av, vilket är väldigt skönt.

Birk har blivit vaktigare. Eftersom han fortfarande inte är helt vuxen så är det så klart svårt att riktigt avgöra hur mycket av det som handlar om Idun, och hur mycket som handlar om hans fortsatta mognad, men det är ändå en ganska tydlig skillnad att han reagerat med mer skärpa på saker som han tidigare på sin höjd kanske moffade åt. Jag fortsätter på den inslagna vägen, tala om för honom att det är bra att han säger till men också att det är mitt ansvar att ta ett beslut. Att helt kväva vakten i rasen vore att göra våld på vad hundarna faktiskt är; hade jag inte kunnat tänka mig en ras som vaktar så fanns det andra raser som nog hade passat bättre. Däremot ska det så klart hållas på en lagom nivå.

En definitiv skillnad mellan Birk och Idun, även om man ser tillbaka på när Birk var i hennes ålder, är att Idun har betydligt lättare till skall. Hon tar ganska ofta till skall när hon vill få fart på sin “storebror”. Det fungerar ibland, och ibland inte. Än så länge har hon ett tämligen gällt skall som kan vara riktigt enerverande när hon sätter igång, men hennes stämma lär väl mogna en del också. Birk var inte heller så respektingivande de få gånger han skällde när han var liten, men nu är det definitivt en annan sak… Återigen så är det ju så klart svårt att avgöra hur mycket av det som handlar om att Idun har en annan hund kring sig till vardags vilket Birk inte hade, och hur mycket som handlar om deras respektive personligheter. Förmodligen är bägge två faktorer att räkna med, men noterbart är helt klart att de gånger Birk varit på helt annat håll så har Idun varit betydligt mindre skällig än annars.

En sak som jag har fått jobba mycket på med Idun är kontakt. Det är där jag har velat lägga fokus även på valpkursen, men vi gör faktiskt på det hela taget ganska stora framsteg. Någon elitlydnad lär jag ju inte få på henne, men är det att klara LP elit med bra resultat som man siktar på så är förmodligen american akita helt fel ras redan från början. Snarare siktar jag på en väl fungerande vardagslydnad, ungefär motsvarande det jag har på Birk – dit är det en bit kvar, men det är åtminstone ett mål som ligger inom rimlighetens gräns att vi ska kunna uppnå, och det är en nivå som trots allt fungerar just till vardags.

Innan Idun flyttade hem så var jag ett tag fundersam på hur Birk skulle reagera på att få en valp hemma. Skulle han “ta tillfället i akt” alternativt sådär lite lagom påpassligt komma in i en mognadsfas där han lite mer uttalat började testa gränser? Det har faktiskt egentligen blivit nästan precis tvärt om. Med några få undantag är han betydligt bättre på att lyssna nu än för 2-3 månader sedan, nästan som att han förstår att det nu är allvar.

Måltider är en klassisk sak som ju kan bli ett problem mellan två lika matglada hundar om man inte är försiktig. Jag har hållt stenhårt på regeln att så länge en hund är vid sin matskål efter att de har fått mat så får den andra inte gå fram, punkt och slut, och det har fungerat bra. Både Birk och Idun respekterar det väldigt väl, och det är aldrig något gruff dem emellan vid måltiderna. Faktum är att det har hänt att när jag släppt fram Birk att “diska” Iduns skål efter att hon gått ifrån den (han brukar bli klar först, trots att han får mer mat; Idun äter i godan ro och ser ut att njuta av varje tugga :) ) så har hon sprungit tillbaka och skällt ut honom, varpå han gått ifrån hennes skål. Till saken hör att bägge slickar rent tämligen väl innan de går ifrån sina respektive matplatser i var sin ända av köket. Och så klart händer det att framförallt Birk, men också Idun, går och tittar efter i matskålarna någon gång ibland även utanför måltidstiderna – man vet ju aldrig, de kan ju faktiskt på något magiskt sätt ha fyllts på medan man inte har varit där och tittat!

För att hålla dem samlade så hänvisas kommentarer till samma inlägg på Iduns blogg.

Meta – bloggen uppdaterad

September 23rd, 2012

Jag har uppdaterat programvaran som kör bloggen. Allt verkar fungera vid en snabb titt, men jag uppskattar om ni hojtar ifall något verkar uppföra sig konstigt (eller inte uppföra sig alls).